Det är inte förvånande att Josefin Holmström tidigare i år belönades med Gerard Bonniers essäpris för den här boken. Hon lyckas nämligen med mästerstycket att kanalisera sin egen djupa och specialiserade kunskap om Emily Dickinson – inklusive ”tiden, platsen, språket och tron”, som prisnämndens motivering specificerar det – till en tillgänglig text som inte avkräver läsaren fackkunskap, trots att boken är relativt omfattande.

Till saken bör väl även nämnas att Dickinson knappast är en av de enklare poeterna att förstå sig på, varken vad gäller hennes poesi eller hennes livsval. Ändå lyckas Holmström så väl att gestalta henne på ett intressant sätt, och – framför allt – att få henne att framstå som en människa, trots alla egenheter. Det hade inte varit konstigt om Dickinson istället hade framstått som något av en karaktär och någon som finns på avstånd – tidsmässigt, geografiskt, kulturellt, religiöst och socialt.

Den amerikanska 1800-talspoeten som skapade sin helt egna poetiska stil, i en tid då kvinnor knappast förväntades (och sällan tilläts) skriva och ännu mindre att välja bort äktenskapet. Hon levde nästan hela sitt liv i familjens hus i Amherst i Massachusetts och de senare åren lämnade hon det knappt över huvudtaget. Klädd helt i vitt föredrog hon att syssla med sin trädgård, baka och – framför allt – skriva.

Det innebär dock inte att hon levde helt socialt avskilt. Även om hon helst satt bakom en skärm när hon spelade piano och hellre stannade på sitt rum än kom ner och pratade med familjens gäster, så hade hon många kontakter, inte minst brevledes, med familj, vänner och ett par personer som var mer än så.

Holmström låter oss lära känna Dickinson genom ett personligt men aldrig privat perspektiv, och utan att någonsin ta över rollen som huvudperson eller att göra anspråk på att ha nyckeln till den sanna, verkliga Dickinson. I stället tar Holmström oss med på resan det innebär att försöka närma sig Dickinson – med betoning både på närma sig och försöka.

Den privata Dickinson (vars hem är omvandlat till museum och vars rum numer alltså tar emot främmande på daglig basis), poeten som aldrig släppte ifrån sig sina dikter för publicering (även om hon delade dem med vänner), kommer vi aldrig åt. Men, som vi alla vet, är det resan som är grejen, inte målet. Att närma sig Dickinson är en resa utan slut, och en sådan väl värd att ge sig ut på.